En varm sommar dag mitt på sommarlovet, en tjej och kille satt i gräset vid en bäck, tjejen lyfte huvudet och titta in i killens bruna ögon och dom kysstes sedan sa killen
- var är du räddast för?
hon visste direkt vad hon fruktade mest av allt och förstod att det var precis de hon gjorde precis då som hon var räddast för, att bli sårad att älska någon och känna massa underbara känslor och sedan bara allt försvinner, hon var rädd för att aldrig mer känna den känslan.
Vid det tillfället insåg hon knappt hur mycket hon älska just han, just han som satt där och titta på henne som hon var den vackraste och underbaraste personen som fanns..
men hon berätta aldrig, hon svarade aldrig på frågan.
dagarna gick och dom hade så otroligt underbara dagar tsm.
Tillslut var dom tvungna att skiljas att aldrig mer träffats, det var sent och dom låg tätt intill varandra och höll varandras händer, det var vid det tillfället hon verkligen insåg att han var den rätta, de hon inte förstod var att han skulle fara iväg och dom inte mer skulle träffas.. dagarna gick och saknaden sved men det kändes ändå alltid som han inte var långt ifrån han var liksom inne i henne, men efter veckor förstod hon verkligen hur mycket hon saknade hanns beröringar hans närvaro hans röst hans sätt att titta in i hennes ögon.
Hon kände rädsla och ensamhet, hon bestämde sig då för att aldrig mer bli kär aldrig mer ställa sig så nära en person, ifall man inte blir kär inte blir besatt av personen kan man inte bli sårad. Men ändå känna sig älskad men inte älska tillbaka.
så sann text men så mycket fel
